Gökboet

Så känns det nu.
Läget är lite stabilare och en något mer harmonisk Chris sitter på en ö i havet för att sakta ta sig mot fast mark igen.
Det har varit en lång och stundtals djup väg genom depressionens nyckfulla hav. Sundtals har det varit en trivsam "walk in the park" och stundtals en kamp mot klockan.
Men idag, Söndagen den 22 november sitter jag här. Mina själsliga sår läker sakta men säkert. Mitt yttre är sig likt, varken fult eller speciellt snyggt.
Har kommit till insikt med hur mycket jag tycker om att skriva. Vill ibland arbeta med det men ofta bara leka med det. Har svårt att tro att mina små texter skulle kunna göra en skillnad men det är kul att leka med tanken.

Drygt tre veckor kvar innan jag är klar med Komvux. Känns skönt att få komma vidare. Hoppas ju på att jag kommer in på drömutbildningen men jag är nöjd sålänge jag tar mig igenom detta. Att kunna se på sina betyg och känna att man är någorlunda stolt över det man åstadkommit.
Jag kommer njuta av ledigheten och försöka träna en massa.
Har faktiskt kommit igång bra med det, dock så har jag inte hunnit träna den förra veckan.

Vet inte om jag har kvar några läsare längre, men till er som följer mitt lilla liv.
Tack.
Och tack för att du får mig att orka kvinna. Du är underbar...

Någon som är intresserad av ett stycke hjärna på fat? Tillsammans med ett glas vatten och god aptit finns det tillfälle att gotta sig i någons misär en stund.

Jag är så slutkörd nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det känns som att väggarna kommer mot mig och jag inte orkar röra mig ur soffan för att undkomma att bli mosad mellan betongens hårda och kalla yta.
Jag orkar inte mer. Detta har jävligt otrevliga konsekvenser på mitt kärleksliv. Jag orkar inte ge min älskade den uppmärksamhet och ömhet hon förtjänar. Jag älskar henne så mycket men har inte energi att visa det. Och det tär på mig, och på henne.

Hon förtjänar verkligen bättre. Hon är så duktig och gör så otroligt mycker mer än mig. Men jag orkar inte tacka henne, orkar inte visa att jag är så glad att hon är min. Fan vad tragisk man känner sig.

Och så den här jäävla julpyntningen, det är inte ens December men ändå så måste de sätta upp massa skit överallt. Det gör mig ännu mer stressad. Jag tycker det är lite mysigt med ljusen, det gör jag. Men i kombination med detta blir det motsatt effekt.
Detta resulterar i att den 22 December blir jag sjuk, vartenda jävla år blir jag mer eller mindre sjuk. Jag kommer få feber, kommer ligga med rödgråtna ögon för att jag är så mentalt utmattad att jag knappt orkar stå på benen.
Jag vill så gärna vara lycklig på julafon, kunna njuta av maten och släkten. Men det går inte...
Det senaste minnet jag har av en julafton där jag var lycklig är på kvällen, vi hade kommit hem. Jag smuttade på en kall öl, spelade Gta San Andreas, lyssnade på Mattias Alkberg och var ensam en stund. Då minns jag att jag kände mig glad. Efter det har jag ständigt fått kämpa för att hålla tillbaka gråten när jag försöker vara trevlig.

Grattis till alla er som ser julen som en mysig och trevlig högtid. Det kommer från botten av mitt hjärta.
För mig är det bara mörker.

En lite piggare och gladare Christoffer skriver idag. Vill ni ha honom?

De senaste bloggarna har varit dystra,mörka och kanske rent av självmordsbenägna.
Inget ljus har skinit över Poseidon och inget god mat har serverats på det gamla träbordet.
Inte ens att stryka skjortor, som jag annars finner onormalt tillfredställande var mysigt. Jag hatade allt och alla några dagar där.

Men så hände det. Vändningen kom!
Varför vet jag inte. Det kanske var mina böner innan jag somnade, eller att Karma slutligen uppmärksammade mina goda tankar om gärningar jag vill göra men inte har möjlighet till pga en tom matkassa.

Men den största ljusglimten i mitt liv just nu. Om man bortser från flickan min och familj som alltid finns där och stöttar när jag behöver en axel att gråta mot. Vet ni vad det är? Jo! Dem heter The Gaslight Anthem. Det är såndär underbar musik att jag nästan, fast bara nästan gråter. ( ja, jag ljög. Jag grät)
Här kommer den:




Mitt tips är att dämpa belysningen, höj volymen sådär lagom mycket. Och bara njut lite. Det blir inte bättre än såhär.

Dessa kommer bli stooooora. Tro mig.

Vad är lycka för dig? Är det vetskapen att alla räkningar är betalda och du kommer kunna leva bra fram tills nästa gång det dags?
Eller är det vänner? Eller familjen?
Jag vet inte, jag vet fan inte vad lycka är längre. Ibland är det att se min sambo och tillika flickvän le mot mig.
Ibland är det fotboll, men oftast är det nog musiken som ger mig garanterad lycka.
Ostämda gitarrer som smattrar och en produktion som låter som om man tappat den i en gruskross.

November är kommen och det börjar sakta men säkert bli kallare i Göteborg, folk pälsar på sig, ingen tänker på Damen med blockflöjten som alltid sitter runt Kompassen. Inte heller gör jag det. Förutom på såna här dagar.
Jag skulle vilja göra några smörgåsar åt henne och gå ner och ge henne dem. Men min energi räcker inte till.
Mina egna problem får gå före denna gången med?

Mina problem grundar sig egentligen inte i problem, det är tungt just nu bara. På alla sätt. Skolan är tung och den dagliga lunken känns tung.
Men det är inte hos mig det började. Min flickvän ser så ledsen ut och det tynger mig. Alltid trött vilket jag förstår, men utan gnista. Vilket ger en negativ inverkan på mig.
Jag tror inte hon trivs här, det känns inte så iallafall. Jag vet att hon skulle vilja inreda mer själv, det skulle jag med. Men jag tar inte lika hård på det faktum att några gånger om året så kommer dem vi hyr lägenheten av att vilja bo här över helgen.
Lägenheten är inredd till stor del av deras möbler. Inte fantastiskt snyggt, men klart dugligt för mig.
Är det redan dags att flytta? Jag vill verkligen inte det. Det är svårt att få lägenhet här och jag orkar inte engagera mig i att leta nu. För första gången på 5år känner jag mig riktigt nöjd. Jag älskar att bo här och jag älskar denna staden. Jag kan inte tänka mig att flytta härifrån, det skulle krossa mig. Samtidigt som det verkar krossa henne att bo här.
Vad gör man?

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.

Kommer ihåg något jag skrev för nåt år sedan: Happiness is only real when shared.
Jag orkar inte analysera detta mer.

Ridå.