Gökboet

Klockan är 10:37, Onsdag den 28 Oktober och nu har min julångest slagit in.
Jag mår skit och min energi räcker inte ens till att gå ner i källaren och hämta tvätten.
Julen får mig att gråta, den får mig att svettas och varenda år blir jag sjuk. Ofta får jag feber och det resulterar i att jag inte får i mig någon mat. Ger folk falska leenden och kvällen slutar i sängen, gråtande till sömns.
Kommer ihåg när jag var liten, då tyckte jag om julen. Precis som alla andra. Man träffade sina släktingar och skrattade och åt god mat. Man åkte sedan hem och åt gröt och tittade på någon film. Sedan gick man upp tidigt på Juldagen och åt ännu en underbar smörgås med julskinka och senap. För att sedan åka till ishallen och spela Juldagshpckey, det var det absolut roligaste jag visste.
Tills mina föräldrar skilde sig. Sedan dess har julen varit stressig, ångestfylld och fylld av inget kul alls.

Jag förstår att ni inte förstår mitt motstånd till denna högtid, för det är inte högtiden i sig som är jobbig. Det är just minnen om den lyckliga familjen som är jobbig. De minnena som inte längre existerar, knappt ens i mitt huvud.

Hur ska det bli den gången jag förväntas fira jul med mina barn? Kanske blir det annorlunda då, vill ju inte att mina barn gå miste om den högtid som i grunden är fin och mysig. Jag vill bara vara glad på julen, men det kanske inte går?
Det är mig det är fel på, det förstår jag. Men om man inte kan ändra sina känslor, vad gör man då?
Härdar ut och fortsätter sitt fejkande skratt? Eller ska man göra det man egentligen vill och bara vara ensam. Fira julen på det sätt som man önskar?

Om jag fick bestämma min egen jul så skulle den se ut såhär.
Jag går upp. Äter Frukost med familjen. Åker hem, stänger av telefonen och tittar på film hela dagen.

Idag är det Måndag. En jävla skitdag. Pengarna är slut och eftersom man som student ska lyckas leva 7850kr i månaden så är det inte lätt. När man dessutom fick 2000kr mindre denna månaden så blev det ännu skojigare. Jag fick helt sonika sälja två spel. Sitter och funderar på att sälja av kläder, men alla kläder jag har är värdefulla för mig. Jag har inte ett plagg jag vill/kan vara utan.
Så här gäller det att vara Streetsmart.

Nåväl, som ni trogna läsare kanske sett (ni är två nu) så har jag inte uppdaterat på två månader. Detta för att det är så tråkigt att blogga om ingeting så jag skiter hellre i det. Dessutom så har jag inget att skriva. Skriva är skoj. Om man hade fått betalt för det...
Så efter detta inlägget kommer jag flytta till en annan sida, för att pröva lyckan där.
Den kommer handla om Nationalsocialism, rövknull och gagballs.
Nej det kommer den inte. Det är samma gammla Mr Mansson som vanligt. Om än i lite snyggare omslag.

Men vad gör du nu då?
Jo, jag jazzar omkring med ökenkängor, diskomössa och ett jävla hånflin på läpparna. Jag är tillbaka fuckers. Och med järnhand ska jag atackera era jävla skitbloggar. Allt från era lillgammla betraktelser till era Julbloggshelveten.

Jag tänker blott skona de mina...

Framåt kamrater. ALLA LIKA ALLA VITA...






Just de ja, jag är fortfarande ironisk... Eller?

Men låten är galen och sådär otroligt bitter som jag måste vara för att bemöta samhällets krav på den manliga gestalten.
Vi är inte starka, vi är inte händiga, vi gråter lika ofta som kvinnor, vi tycker oxå att män som knullar runt är lite obehagliga, vi är oxå oroliga att vi inte räcker till.

Seså, ut och hata!