Gökboet

recycledthinking.wordpress.com/

Kommer vara mer aktiv och har massa att säga! Välkommen.

En dag till. En dag i taget, dag för dag. Små steg, mycket små steg.

Vaknade med en otrolig Söndagsångest igår, och vet att det var för att jag inte var bakfull så därför fick känslorna inget illamående att dämpas av.
Gjorde det enda rätta och begav mig till Mamma och Mormor. Dom passade mina systerbarn så jag fick spendera några timmar i solen tillsammans med dom.

Små saker som kan rädda en hel dag.
Kom hem, lagade mat och låg i soffan resten av dagen.

Kommer lösa detta med. Har sett mörkare tider.

Klockan är 16:15, jag lever fortfarande. Gårdagens blogginlägg var således inget avskedsbrev. Såklart inte.
Har bestämt mig för att försöka skriva bort min demon. Därför kan denna bloggen återigen bli levande, hur intressant ut andras ögon den blir återstår att se. Men ni kan tänka att ni får äta en liten del av min kaka varje dag.

Idag var jag hos läkaren. 10min och 500kr senare hade jag ett förpackning med små vita piller att stötta mig mot.
Har varit med om detta tidigare och vet att det kommer fungera. Ett steg i taget, dag för dag.

På väg hem besökte jag mamma, och hoppades på att få träffa på min fina Maja katt. Hon kom aldrig...
Därefter så begav jag mig mot biblioteket i stan för att leta efter en grej inom praktiken, det gick sådär.
Nya tag imorgon igen.

Vad beträffar rubriken så är det så härligt att bara lyssna på något som inte betyder något.
Jag behöver inte försöka känna mig arg på samhället eller hata polisen. Jag kan bara lyssna lite, vilket jag tror är bra. Att bara vara.

Egentligen gillar jag att bara vara.

Mitt första inlägg på något år, har stundtals funderat över att försöka skriva något. Men orden har inte kommit fram.
Inte säker på att orden finns idag heller, inte säker på att det hjälper att skriva. Inte säkert att mina ord kan spegla mina känslor, som förvisso inte ens är aktiva. Jag står i viloläge, jag är en maskin som har nått gränsen för vad som är möjligt. Jag har inte mer att ge.
Har försökt utreda var min kolapps kommer ifrån, vad är det som triggat min kropp att sluta fungera, vad gjorde mig oförmögen att känna? Vad gjorde mig så avtrubbad att jag inte ens kan känna de mest självklara känslor, glädje sorg och vrede. Jag känner bara tomhet.

Hur ser mitt liv ut idag?
Jag bor i en jättemysig lägenhet tillsammans med min fina sambo, studerar något som jag finner intressant, har praktik på ett givande företag, har stöttande familj. Men varför kan jag då inte bara må bra? Vad är det som gör mig så nedstämd och likgiltig?
Vad är det som saknas? En stabil ekonomi? Ett självförtroende? Kan det vara så att mina problem grundar sig i två saker som för många känns så banala? Jag vet inte.

När jag skrev i min blogg förr så kunde jag sitta och le åt det jag skrev, ibland grät jag. Nu stirrar jag bara på skärmen och ser en patetisk text formas.
Ett rop på hjälp? Troligen inte, jag är inte intresserad av att dö, men inte heller av att leva. Det är problemet. Inga toppar eller dalar, bara en raksträcka utan synlig horisont.

Är inte livet mer än såhär? Ska inte livet vara blandat med glädje och sorg? Det kan inte vara meningen att det ska se ut såhär...

Inne i lägenheten på Drottninggatan 5x är det varmt och skönt, jag sitter här i mjukisbyxor och T-shirt. Inte ens sockar har jag på mig.
Utanför min varma och lite småmysiga värld är det kallt, blött och som sig bör här i Göteborg så regnar det från sidorna, det är lite märkligt.
Sitter och tänker på uteliggaren som brukar sitta precis så att jag ser honom från balkongen, undrars om han fryser nu?
Antagligen. Man skulle vilja ge honom en smörgås och ett äpple, men ska inte uppmuntra sådant beteende, det läser man i tidningarna, och media formar en som person, inte sant?
Dessvärre är det inte media som sitter och fryser.

Sitter för tillfället och kollar på 7th Heaven, om ca 45 minuter ska jag stänga av min tv för att komma igång med studierna, min tenta är på Fredag och det känns skönt att få denna kursen överstökad. Ekonomisk styrning, jävla tröttsamt.

Nu börjar jag frysa lite om mina fötter, men väntar med att ta på mig filten. Han där ute fryser nog med. Så jag "fryser" lite med honom och om jag ska ta ett äpple idag, så ska han få två.

Hejdå.

Vad är det som händer? I Fredags levde du. Även om vi inte var närmaste vänner känns det som att något fattas, som att något inte står rätt till.
Det gör det inte heller.

Hoppas att har det bra där du är.

Vila i frid Daniel.

Ok, då är det dags för en update om vad som händer på Drottninggatan. Minns inte när jag skrev ett inlägg senast och har svårt att tro att det kommer bli fler inom en överskådlig framtid.
Jag mår bra och har några år studier framför mig, har nämligen blivit antagen på Sälj&Marknadshögskolan där jag jag ska läsa Internationell Marknadsföring och Försäljning. Känns som det kommer bli grymt bra!
Nu sitter jag mest och väntar på den sista Augusti då skolan börjar. Men fan, detta är inte roligt att skriva, eller läsa heller för den tiden. Inte ens en riktigt pissdålig blogg är sämre än detta. Vi testar att byta taktik.

Eftersom alla lever för och på Facebook så vill jag berätta om alla fantastiska "vänner" som gör statusuppdateringar i snitt var 40-de minut. Dygnet runt, varje dag. Dom som länkar dålig musik och är så jävla dräggiga och fjortispetande att jag vill slita ur deras hjärtan och mata dom med det.

Som om någon egentligen bryr sig om vad du har för ny favoritartist idag. Eller vilka band som spelar i England om 18 månader.
Ta bort personen som vän går ju inte heller, för man är så nyfiken på hur jävla tramsig han är idag.

Värdsliga saker, som att jag behöver plantera om några blommor eller hämta tvätten i tvättstugan, ( duh, var skulle jag annars hämta den? I soprummet? ), är inte heller roligt att skriva om.

Äh, nu får det vara bra. Hej då och tack för alla skor.

Bilarna flyger förbi här på Drottninggatan, att statstjänstemännen inte fått bort bilarna från innerstaden är helt otroligt. När frågan låg uppe på bordet 2010 angående trängselskatt i stan så blev stans invånare som tokiga, vi måste köra bil annars kommer vi inte in till stan. Ta en buss eller en spårvagn sa politiker. Det passade inte, och här står vi idag... ... Fantastiskt roligt hur bilarna utvecklats tänker vi. När vi var små drevs dem på bränsle. Idag på el. och nu flyger vi med bilarna som närmast kan liknas med atackflygplan. Synd bara att vårat djurliv blivit lidande.
Var det värt att utrota fåglarna för att få åka i ljusets hastighet?
Och vad har du på dig människa? Det där var inte ens inne 2036.

Jag kommer ihåg när jag satt i samma lägenhet den 18 Mars 2010. Dimman som nu ligger som ett tak över staden var endast ett begynnande moln då. Och dofterna var mycket starkare, det kanske bara är en efterkonstruktion. Jag minns knappt längre.
De problem vi hade då är bara minnen nu och/eller förstörda av atomvapen. Inga invandrings eller integrations problem. Det löstes med en bomb över förorten. Inte heller står Örgryte kvar och klassklyftorna är mindre nu än förr. Nu har alla det skit istället.

Jag håller på att bli febrig, kanske är det mina demoner som skriver åt mig.
Jag vet inte.

Snön ligger på Göteborgs koppartak och stundtals hör man ett brak på balkongen, det är snön som berättar att våren kommer iår med. Men inte riktigt ännu, vi får hålla ut några veckor till innan vi får uppleva plusgrader och solens värmande strålar igen. Eller kanske dröjer det två månader? Huvudsaken är att snön försvinner iår med, då känner jag mig nöjd.
Problemet är inte snön, utan slasket, och salt som förstör mina skor. förbjud biltrafik i innerstaden så är jag nöjd.

Nåväl, det var ganska längesedan jag gav mig på att skriva, använder inte bloggen för att berätta om hurvida jag är trött eller pigg, sjuk eller frisk, bög eller fet eller dum eller kanske bara labil.
Så därför blir det så sällan inlägg, men vi får hoppas att när dem väl kommer ut ur min själ är värda att läsa. Och kanske även värda att betänka ibland.

Men hursomhelst, här kommer mina tankar, inte om Haiti eller om det kommande riksdagsvalet, sånt är ointressant för mig. Tyvärr. Jag är fullständigt ointresserad av politik, det känns inte som att det spelar någon roll hur man röstar. För man blir bara besviken när man inser att valfläsket vara tomma ord för att få fler röster, detta valet oxå.

Sitter och funderar på vad jag ska laga för mat ikväll, är sugen på kött och potatisgratäng, och jag tror det är vad som kommer serveras. Matlagning och ord, mina två största intressen. Dock så spenderar jag mindre tid med ord än vad jag egentligen skulle vilja, men det händer oftast inget när jag försöker skriva.

Men nu kommer en update om vad som händer hos mig.
Jag är numera högskolestudent, vad fint det låter. Wouldn´t mama be proud...
Juridisk översiktskurs och Elektronisk handel är kurserna som skall bringa mig sysselsättning fram till sommaren och förhoppningsvis så blir det MKV för min del sen. Om det nu är rätt, det lär vi märka.
Jag försöker träna en del, och känner mig relativt nöjd med mig själv om jag kommer iväg 3gånger i veckan. Sjukt härligt att känna känslan av slutkörda muskler och en rensad hjärna.
Resultaten av en vältrimmad kropp dröjer ännu, men jag har inte jättebråttom. Har hört att det är bättre med en långsiktig förändring än att äta pulver och diverse dieter.

Nu ska jag gå ner på stan och handla mat inför kvällen.
Om någon fortfarande läser bloggen. Skriv en kommentar så jag vet att ni lever.

fram tills för 15minuter sedan har jag accepterat tanken på att fira julen med ett leende på mina läppar. Att kanske kunna ha en trevlig dag utan att känna att jag bara vill gå hem och lägga mig. Att njuta av maten som faktiskt är ganska trevlig. Att för en gångs skull slippa magont. Så kom det... ...igen.
Magen värker och min livsgnista har återigen övergett mig. Varför kan man inte bara få vara lite glad? Är det för mycket begärt?
Är det för att jag inte kan köpa de julklappar som jag skulle vilja ge till mina nära. Eller är det något annat som envisas med att komma fram varje år den 22 December. Och släpper den 25.
Hade jag bara haft lite pengar att resa iväg så hade jag kanske kunnat njuta lite. Istället för att bli sjuk, för det blir jag. Om jag inte har feber imorgon så har jag det garanterat på julafon.
Man kan ju undra hur många som egentligen känner såhär varje år?
Försöker tänka på att det finns folk som har det betydligt jobbigare. Ensamma mammor som tvingas låna för att kunna köpa julklappar, för att behöva jobba övertid i flera månader för att få balans på kontot.

Och så sitter jag här. En bortskämd 25 åring som får det jag pekar på, har en trevlig släkt och ett julfirande som är högst behagligt egentligen. Men jag klarar det inte. Det går inte.
Försöka tänka positivt har jag slängt i soporna.
En låt kanske vi kan få in, inte för att jag vet om den är nåt att ha. Men jag får det inte bättre.



Må väl mina vänner. Ha en underbar jul.

Fy fan vad pretentiöst det där blev.
Men det är så nu. Fanns ett par öl kvar i kylen och jag kände att det kunde passa fint såhär på kvällen. Och så fick jag lust att skriva lite.
Snart jul... Hela stan har invaderats av stressade själar. Alla måste panikshoppa för sina sista slantar. Julklappshysterin har nått nya rekord.
Jag ser på detta med måttlig munterhet. Handlade inte julen om att vara med dem man älskar?
Men det största hyckleriet är väl att jag själv tjatade till mig en jacka i julklapp, som jag verkligen inte behöver då jag har runt 7 jackor. Det vackra i kråksången är att jag faktiskt använder alla!

Hur mår mina läsare kan man fråga sig. En vacker skara som besöker mig trots att jag inte skriver alls så ofta som jag kanske skulle behöva.
Har så svårt att få ur mig saker ibland. Känns inte så himlans skoj att skriva om vad jag gjorde i helgen heller, utan försöker komma på något viktigt att skriva om.

Nu försvann inspirationen. Hejdå

Så känns det nu.
Läget är lite stabilare och en något mer harmonisk Chris sitter på en ö i havet för att sakta ta sig mot fast mark igen.
Det har varit en lång och stundtals djup väg genom depressionens nyckfulla hav. Sundtals har det varit en trivsam "walk in the park" och stundtals en kamp mot klockan.
Men idag, Söndagen den 22 november sitter jag här. Mina själsliga sår läker sakta men säkert. Mitt yttre är sig likt, varken fult eller speciellt snyggt.
Har kommit till insikt med hur mycket jag tycker om att skriva. Vill ibland arbeta med det men ofta bara leka med det. Har svårt att tro att mina små texter skulle kunna göra en skillnad men det är kul att leka med tanken.

Drygt tre veckor kvar innan jag är klar med Komvux. Känns skönt att få komma vidare. Hoppas ju på att jag kommer in på drömutbildningen men jag är nöjd sålänge jag tar mig igenom detta. Att kunna se på sina betyg och känna att man är någorlunda stolt över det man åstadkommit.
Jag kommer njuta av ledigheten och försöka träna en massa.
Har faktiskt kommit igång bra med det, dock så har jag inte hunnit träna den förra veckan.

Vet inte om jag har kvar några läsare längre, men till er som följer mitt lilla liv.
Tack.
Och tack för att du får mig att orka kvinna. Du är underbar...

Någon som är intresserad av ett stycke hjärna på fat? Tillsammans med ett glas vatten och god aptit finns det tillfälle att gotta sig i någons misär en stund.

Jag är så slutkörd nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det känns som att väggarna kommer mot mig och jag inte orkar röra mig ur soffan för att undkomma att bli mosad mellan betongens hårda och kalla yta.
Jag orkar inte mer. Detta har jävligt otrevliga konsekvenser på mitt kärleksliv. Jag orkar inte ge min älskade den uppmärksamhet och ömhet hon förtjänar. Jag älskar henne så mycket men har inte energi att visa det. Och det tär på mig, och på henne.

Hon förtjänar verkligen bättre. Hon är så duktig och gör så otroligt mycker mer än mig. Men jag orkar inte tacka henne, orkar inte visa att jag är så glad att hon är min. Fan vad tragisk man känner sig.

Och så den här jäävla julpyntningen, det är inte ens December men ändå så måste de sätta upp massa skit överallt. Det gör mig ännu mer stressad. Jag tycker det är lite mysigt med ljusen, det gör jag. Men i kombination med detta blir det motsatt effekt.
Detta resulterar i att den 22 December blir jag sjuk, vartenda jävla år blir jag mer eller mindre sjuk. Jag kommer få feber, kommer ligga med rödgråtna ögon för att jag är så mentalt utmattad att jag knappt orkar stå på benen.
Jag vill så gärna vara lycklig på julafon, kunna njuta av maten och släkten. Men det går inte...
Det senaste minnet jag har av en julafton där jag var lycklig är på kvällen, vi hade kommit hem. Jag smuttade på en kall öl, spelade Gta San Andreas, lyssnade på Mattias Alkberg och var ensam en stund. Då minns jag att jag kände mig glad. Efter det har jag ständigt fått kämpa för att hålla tillbaka gråten när jag försöker vara trevlig.

Grattis till alla er som ser julen som en mysig och trevlig högtid. Det kommer från botten av mitt hjärta.
För mig är det bara mörker.

En lite piggare och gladare Christoffer skriver idag. Vill ni ha honom?

De senaste bloggarna har varit dystra,mörka och kanske rent av självmordsbenägna.
Inget ljus har skinit över Poseidon och inget god mat har serverats på det gamla träbordet.
Inte ens att stryka skjortor, som jag annars finner onormalt tillfredställande var mysigt. Jag hatade allt och alla några dagar där.

Men så hände det. Vändningen kom!
Varför vet jag inte. Det kanske var mina böner innan jag somnade, eller att Karma slutligen uppmärksammade mina goda tankar om gärningar jag vill göra men inte har möjlighet till pga en tom matkassa.

Men den största ljusglimten i mitt liv just nu. Om man bortser från flickan min och familj som alltid finns där och stöttar när jag behöver en axel att gråta mot. Vet ni vad det är? Jo! Dem heter The Gaslight Anthem. Det är såndär underbar musik att jag nästan, fast bara nästan gråter. ( ja, jag ljög. Jag grät)
Här kommer den:




Mitt tips är att dämpa belysningen, höj volymen sådär lagom mycket. Och bara njut lite. Det blir inte bättre än såhär.

Dessa kommer bli stooooora. Tro mig.

Vad är lycka för dig? Är det vetskapen att alla räkningar är betalda och du kommer kunna leva bra fram tills nästa gång det dags?
Eller är det vänner? Eller familjen?
Jag vet inte, jag vet fan inte vad lycka är längre. Ibland är det att se min sambo och tillika flickvän le mot mig.
Ibland är det fotboll, men oftast är det nog musiken som ger mig garanterad lycka.
Ostämda gitarrer som smattrar och en produktion som låter som om man tappat den i en gruskross.

November är kommen och det börjar sakta men säkert bli kallare i Göteborg, folk pälsar på sig, ingen tänker på Damen med blockflöjten som alltid sitter runt Kompassen. Inte heller gör jag det. Förutom på såna här dagar.
Jag skulle vilja göra några smörgåsar åt henne och gå ner och ge henne dem. Men min energi räcker inte till.
Mina egna problem får gå före denna gången med?

Mina problem grundar sig egentligen inte i problem, det är tungt just nu bara. På alla sätt. Skolan är tung och den dagliga lunken känns tung.
Men det är inte hos mig det började. Min flickvän ser så ledsen ut och det tynger mig. Alltid trött vilket jag förstår, men utan gnista. Vilket ger en negativ inverkan på mig.
Jag tror inte hon trivs här, det känns inte så iallafall. Jag vet att hon skulle vilja inreda mer själv, det skulle jag med. Men jag tar inte lika hård på det faktum att några gånger om året så kommer dem vi hyr lägenheten av att vilja bo här över helgen.
Lägenheten är inredd till stor del av deras möbler. Inte fantastiskt snyggt, men klart dugligt för mig.
Är det redan dags att flytta? Jag vill verkligen inte det. Det är svårt att få lägenhet här och jag orkar inte engagera mig i att leta nu. För första gången på 5år känner jag mig riktigt nöjd. Jag älskar att bo här och jag älskar denna staden. Jag kan inte tänka mig att flytta härifrån, det skulle krossa mig. Samtidigt som det verkar krossa henne att bo här.
Vad gör man?

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.

Kommer ihåg något jag skrev för nåt år sedan: Happiness is only real when shared.
Jag orkar inte analysera detta mer.

Ridå.