Great expectations.

En lite piggare och gladare Christoffer skriver idag. Vill ni ha honom?

De senaste bloggarna har varit dystra,mörka och kanske rent av självmordsbenägna.
Inget ljus har skinit över Poseidon och inget god mat har serverats på det gamla träbordet.
Inte ens att stryka skjortor, som jag annars finner onormalt tillfredställande var mysigt. Jag hatade allt och alla några dagar där.

Men så hände det. Vändningen kom!
Varför vet jag inte. Det kanske var mina böner innan jag somnade, eller att Karma slutligen uppmärksammade mina goda tankar om gärningar jag vill göra men inte har möjlighet till pga en tom matkassa.

Men den största ljusglimten i mitt liv just nu. Om man bortser från flickan min och familj som alltid finns där och stöttar när jag behöver en axel att gråta mot. Vet ni vad det är? Jo! Dem heter The Gaslight Anthem. Det är såndär underbar musik att jag nästan, fast bara nästan gråter. ( ja, jag ljög. Jag grät)
Här kommer den:




Mitt tips är att dämpa belysningen, höj volymen sådär lagom mycket. Och bara njut lite. Det blir inte bättre än såhär.

Dessa kommer bli stooooora. Tro mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0