Visst känns det fint att vara vid liv?
En dag till. En dag i taget, dag för dag. Små steg, mycket små steg.
Vaknade med en otrolig Söndagsångest igår, och vet att det var för att jag inte var bakfull så därför fick känslorna inget illamående att dämpas av.
Gjorde det enda rätta och begav mig till Mamma och Mormor. Dom passade mina systerbarn så jag fick spendera några timmar i solen tillsammans med dom.
Små saker som kan rädda en hel dag.
Kom hem, lagade mat och låg i soffan resten av dagen.
Kommer lösa detta med. Har sett mörkare tider.
Vaknade med en otrolig Söndagsångest igår, och vet att det var för att jag inte var bakfull så därför fick känslorna inget illamående att dämpas av.
Gjorde det enda rätta och begav mig till Mamma och Mormor. Dom passade mina systerbarn så jag fick spendera några timmar i solen tillsammans med dom.
Små saker som kan rädda en hel dag.
Kom hem, lagade mat och låg i soffan resten av dagen.
Kommer lösa detta med. Har sett mörkare tider.
Ibland vill man bara lyssna på Lady Gaga.
Klockan är 16:15, jag lever fortfarande. Gårdagens blogginlägg var således inget avskedsbrev. Såklart inte.
Har bestämt mig för att försöka skriva bort min demon. Därför kan denna bloggen återigen bli levande, hur intressant ut andras ögon den blir återstår att se. Men ni kan tänka att ni får äta en liten del av min kaka varje dag.
Idag var jag hos läkaren. 10min och 500kr senare hade jag ett förpackning med små vita piller att stötta mig mot.
Har varit med om detta tidigare och vet att det kommer fungera. Ett steg i taget, dag för dag.
På väg hem besökte jag mamma, och hoppades på att få träffa på min fina Maja katt. Hon kom aldrig...
Därefter så begav jag mig mot biblioteket i stan för att leta efter en grej inom praktiken, det gick sådär.
Nya tag imorgon igen.
Vad beträffar rubriken så är det så härligt att bara lyssna på något som inte betyder något.
Jag behöver inte försöka känna mig arg på samhället eller hata polisen. Jag kan bara lyssna lite, vilket jag tror är bra. Att bara vara.
Egentligen gillar jag att bara vara.
Har bestämt mig för att försöka skriva bort min demon. Därför kan denna bloggen återigen bli levande, hur intressant ut andras ögon den blir återstår att se. Men ni kan tänka att ni får äta en liten del av min kaka varje dag.
Idag var jag hos läkaren. 10min och 500kr senare hade jag ett förpackning med små vita piller att stötta mig mot.
Har varit med om detta tidigare och vet att det kommer fungera. Ett steg i taget, dag för dag.
På väg hem besökte jag mamma, och hoppades på att få träffa på min fina Maja katt. Hon kom aldrig...
Därefter så begav jag mig mot biblioteket i stan för att leta efter en grej inom praktiken, det gick sådär.
Nya tag imorgon igen.
Vad beträffar rubriken så är det så härligt att bara lyssna på något som inte betyder något.
Jag behöver inte försöka känna mig arg på samhället eller hata polisen. Jag kan bara lyssna lite, vilket jag tror är bra. Att bara vara.
Egentligen gillar jag att bara vara.
Leva för att skriva, eller skriva för att leva?
Mitt första inlägg på något år, har stundtals funderat över att försöka skriva något. Men orden har inte kommit fram.
Inte säker på att orden finns idag heller, inte säker på att det hjälper att skriva. Inte säkert att mina ord kan spegla mina känslor, som förvisso inte ens är aktiva. Jag står i viloläge, jag är en maskin som har nått gränsen för vad som är möjligt. Jag har inte mer att ge.
Har försökt utreda var min kolapps kommer ifrån, vad är det som triggat min kropp att sluta fungera, vad gjorde mig oförmögen att känna? Vad gjorde mig så avtrubbad att jag inte ens kan känna de mest självklara känslor, glädje sorg och vrede. Jag känner bara tomhet.
Hur ser mitt liv ut idag?
Jag bor i en jättemysig lägenhet tillsammans med min fina sambo, studerar något som jag finner intressant, har praktik på ett givande företag, har stöttande familj. Men varför kan jag då inte bara må bra? Vad är det som gör mig så nedstämd och likgiltig?
Vad är det som saknas? En stabil ekonomi? Ett självförtroende? Kan det vara så att mina problem grundar sig i två saker som för många känns så banala? Jag vet inte.
När jag skrev i min blogg förr så kunde jag sitta och le åt det jag skrev, ibland grät jag. Nu stirrar jag bara på skärmen och ser en patetisk text formas.
Ett rop på hjälp? Troligen inte, jag är inte intresserad av att dö, men inte heller av att leva. Det är problemet. Inga toppar eller dalar, bara en raksträcka utan synlig horisont.
Är inte livet mer än såhär? Ska inte livet vara blandat med glädje och sorg? Det kan inte vara meningen att det ska se ut såhär...
Inte säker på att orden finns idag heller, inte säker på att det hjälper att skriva. Inte säkert att mina ord kan spegla mina känslor, som förvisso inte ens är aktiva. Jag står i viloläge, jag är en maskin som har nått gränsen för vad som är möjligt. Jag har inte mer att ge.
Har försökt utreda var min kolapps kommer ifrån, vad är det som triggat min kropp att sluta fungera, vad gjorde mig oförmögen att känna? Vad gjorde mig så avtrubbad att jag inte ens kan känna de mest självklara känslor, glädje sorg och vrede. Jag känner bara tomhet.
Hur ser mitt liv ut idag?
Jag bor i en jättemysig lägenhet tillsammans med min fina sambo, studerar något som jag finner intressant, har praktik på ett givande företag, har stöttande familj. Men varför kan jag då inte bara må bra? Vad är det som gör mig så nedstämd och likgiltig?
Vad är det som saknas? En stabil ekonomi? Ett självförtroende? Kan det vara så att mina problem grundar sig i två saker som för många känns så banala? Jag vet inte.
När jag skrev i min blogg förr så kunde jag sitta och le åt det jag skrev, ibland grät jag. Nu stirrar jag bara på skärmen och ser en patetisk text formas.
Ett rop på hjälp? Troligen inte, jag är inte intresserad av att dö, men inte heller av att leva. Det är problemet. Inga toppar eller dalar, bara en raksträcka utan synlig horisont.
Är inte livet mer än såhär? Ska inte livet vara blandat med glädje och sorg? Det kan inte vara meningen att det ska se ut såhär...
