Gökboet

Mitt första inlägg på något år, har stundtals funderat över att försöka skriva något. Men orden har inte kommit fram.
Inte säker på att orden finns idag heller, inte säker på att det hjälper att skriva. Inte säkert att mina ord kan spegla mina känslor, som förvisso inte ens är aktiva. Jag står i viloläge, jag är en maskin som har nått gränsen för vad som är möjligt. Jag har inte mer att ge.
Har försökt utreda var min kolapps kommer ifrån, vad är det som triggat min kropp att sluta fungera, vad gjorde mig oförmögen att känna? Vad gjorde mig så avtrubbad att jag inte ens kan känna de mest självklara känslor, glädje sorg och vrede. Jag känner bara tomhet.

Hur ser mitt liv ut idag?
Jag bor i en jättemysig lägenhet tillsammans med min fina sambo, studerar något som jag finner intressant, har praktik på ett givande företag, har stöttande familj. Men varför kan jag då inte bara må bra? Vad är det som gör mig så nedstämd och likgiltig?
Vad är det som saknas? En stabil ekonomi? Ett självförtroende? Kan det vara så att mina problem grundar sig i två saker som för många känns så banala? Jag vet inte.

När jag skrev i min blogg förr så kunde jag sitta och le åt det jag skrev, ibland grät jag. Nu stirrar jag bara på skärmen och ser en patetisk text formas.
Ett rop på hjälp? Troligen inte, jag är inte intresserad av att dö, men inte heller av att leva. Det är problemet. Inga toppar eller dalar, bara en raksträcka utan synlig horisont.

Är inte livet mer än såhär? Ska inte livet vara blandat med glädje och sorg? Det kan inte vara meningen att det ska se ut såhär...